Idag är det vår bröllopsdag! Nummer 32 i ordningen.. 🙂 Vi brukar inte fira dessa dagar så mycket, bara om det gäller ”större” dagar. Om 3 år lär vi slå på stort! Då firar vi korallbröllop.(Lite klen titel på 35 år kan jag tycka, men så ser det i alla fall ut…) Någon positiv egenskap måste jag väl ha, eftersom han stått ut så länge med mig. Och han – ja, han är en pärla så är det bara! 🙂
Så, för 32 år sedan såg det ut såhär på kyrktrappan i Åmål 🙂 I mammas gamla brudklänning, och med kyrkans krona på huvudet. Snyggt som attan! Jag har använt bilden förut, men den tål att ses igen. Brudbuketten som var så vacker att blomsterhandeln i Åmål fick ”ovationer” från många håll – men så hade de ju fått fria händer! (Vi lämnade in Terjes slips, och så fick de komponera buketten utefter det 🙂 )
Vi har följts åt genom åren jag och herrn. Firat lite jubileum emellanåt…
Här firas det 20-årsjubileum på Selma Spa i Torsby. Vi spelade golf först, och det var nog den längsta golfrundan i mitt liv. Och troligen en av de sämsta… 🙂 Det var inte många poäng som skrapades ihop där, men det var inte det som var det viktigaste. Vi firar kanske inte bröllopsdagarna så frekvent, men vi är himla bra på att hitta på anledningar att resa bort. Och då är väl 20-årig bröllopsdag en bra anledning?
Sedan blev det dags för en annan bröllopsdag – och där tog vi i från fötterna! 30 år SKA firas! Vi tog lite övningsbilder innan, och ”kapade” entrén till hotellet i Åmål…
….och gick all-in 🙂 Blommor hämtades från allsköns vaser i foajén, ska det övas ska det göras ordentligt 🙂 Man har faktiskt inte roligare än man gör sig!
Men det är även en annan årsdag idag. Det är på dagen 30 år sedan jag gjorde en rätt stor operation på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag var inte så tuff då…. och jag var inte så frisk heller…
När jag kom till Sahlgrenska var jag full av fördomar inför ett storstadssjukhus, och jag fick backa på varenda punkt. Personalen var helt suverän, och så himla proffsig. De visade sig också vara mer personliga än på sjukhus som ligger närmare oss. Läkaren som skulle operera mig var från Ånimskog, och jag tror att han fick en liten speciell koppling till mig – då jag fick honom att minnas sin egen barndom. (Jag tror inte det är vanligt att man kramas om av en läkare, men det skedde för mig 🙂 ) Det visade sig också att en av syrrorna hade släktingar väldigt nära mitt barndomshem. Det gjorde att jag fick lite ”hemmakänsla”, trots att jag var en bra bit hemifrån.
Jag blev så himla omhändertagen och kallades för ”Åmål” av de flesta på avdelningen… 🙂 Jag hade turen att ha en go´gubbe, en familj som ställde upp – och underbara vänner. Några vänner var extra snälla, de köpte en baden-badenstol, och med den följde ett kort. ” I denna stolen ska du sitta, och vila din ömmande …..”. Slutet på den meningen får ni räkna ut alldeles själva 🙂 🙂 🙂
Men kampen för att tillfriskna, den har jag gjort helt och hållet själv. Den hade givetvis inte varit möjlig utan min omgivning, men jobbet – det har bara varit mitt. Jag önskar ingen det jag gått igenom. Att få ett cancerbesked vid 28 års ålder, med en liten tjej hemma var tufft. Att inte orka ta hand om sitt eget barn sliter på själen. När man efter sjukdomen får symptom som man inte kan koppla till någon vanlig ”åkomma” och funderar på om tumören kommit tillbaka är vidrigt. I det läget är det ingen som förstår din oro, om du inte varit i den sitsen själv. Så ja, det har varit en kamp för livet på många sätt. Och den har kostat.
Det är då man fått plocka fram jävlaranamman i denna tjej, vare sig jag orkat eller inte. För sjukdom, offerkoftor, och negativt tänkande får ALDRIG styra. Då har fel energier vunnit. Det måste hela tiden vara den positiva känslan som väger över, för den läker. Det var därför så otroligt viktigt för mig att genomföra Göteborgsvarvet, för att visa att man kan ta sig långt på ren vilja (och en rejäl portion envishet). För 30 år sedan slöt jag ett avtal med gud. Om jag överlever denna jäkla sjukdom kommer jag att springa ”Varvet”. I takt med att jag blev friskare så ”glömde” jag bort dealen. Men den har hela tiden funnits med på nåt sätt. Veckan före loppet var jag otroligt skör, gråten satt i halsen hela tiden och på insidan pågick rena känslostormar. Loppet hade en så otroligt viktig betydelse för mig symboliskt sett, att det var nödvändigt för mig att gå i mål. Så gissa om jag är nöjd med att ha klarat av vad jag bestämt mig för 🙂 Hörru gud – jag gjorde det!
Jag överlevde, jag har segrat över livet på så många sätt. Och förresten…#fuck cancer!
Fotot på ”Super-Marta” är taget av Tony Berg.