Nu närmar det sig Susannes födelsedag, och jag och Terje väljer att fira den på annat håll. Ja, vi firar den faktiskt. Jag är hundraprocentigt säker på att hon skulle applåderat sättet vi valt att tillbringa hennes födelsedag på. I år firas den i Stockholm på Tomas Ledins show. Jag kanske inte är helt säker på att just det valet skulle varit så populärt men så blev det 🙂
(Vi gillar honom, och det är ju huvudsaken.)
Man kan ju spekulera i hur vårt liv skulle sett ut om hon varit kvar. Hon skulle ha fyllt 33 år nu, och kanske haft en egen familj. Hur hade hon sett ut? Var hade hon bott? Hur hade vår vardag varit? Att leva med denna donna innebar en stor dos av skratt, det härliga, pärlande skrattet – hon fick mig alltid att bryta ihop, det gick ju inte att hålla masken. Så var det alltid… 🙂
Till er som varit runt omkring oss. Jag tror inte ni förstår är hur otroligt viktiga ni varit. Varenda en. Några av er har nästan gjort skillnad mellan liv och död för mig. Ni bar mig de gånger när jag egentligen inte orkade gå själv. Att sedan få följa era fortsatta liv känns så otroligt mäktigt, för det ger mig en känsla av hur allt kunde varit. Nej, det är inte sorgligt, tvärtom. Det är ju såhär livet ser ut. Och att få ser hur många av er bildar familj och går vidare i ert liv känns varmt i hela magen. Det får mig att tro på livet.
Vi var så himla olika jag och fröken Olsen. Jag, den strukturerade tanten, och hon – min totala motsats. Min totala motsats 🙂 Vilket ju självklart ledde till irritation från och till. Jag tycker det är så otroligt viktigt att säga som det är, fast hon inte finns kvar. Man måste våga se och säga saker som de är.
Sedan finns ju den där andra delen. Hur hon såg rakt igenom mig. Såg mina känslor och tankar. Ibland innan jag var medveten om det själv. Hon läste mig som en öppen bok, och gissa om jag saknar det! Min bästa vän.
Låter jag allvarlig och ledsen? Det är jag inte. Jag bara sitter och funderar hur ”livet kunde varit”. Men är otroligt tacksam för det jag fick!
