Nyligen var Annika Strandhäll, vår förra socialförsäkringsminister, gäst hos Skavlan. Hon berättade om sin sambos självmord, och vad det hade gjort med familjen. Jag var helt oberörd. På något sätt var hon politiker ut i fingerspetsarna även fast hon avgått, och fast hon är mitt i sitt sorgearbete. När hon berättade om självmordet och vad som hänt familjen, så sade hon ordet stigmatisering ett oändligt antal gånger. Vet ni vad ordet stigmatisering betyder? Brännmärkt. Intervjun hade gjort mycket större intryck på mig om hon plockat av sig sin politiska roll, och istället visat ”personen” Annika. Man blir inte mer bekväm i allt som rör självmord om man fortsätter att använda svåra ord.
Varför inte använda ordet ”tabu”? Då blir det med ens mer begripligt för alla. Du har då också större chans att nå fram till människors hjärtan. Ari Behns föräldrar var gäster hos Skavlan några veckor tidigare, och de gjorde ett helt annat intryck på mig. De berättade på ett personligt sätt om vilken härlig människa Ari var, om hans problem och hur stor sorgen var hos dom bägge. Man kunde ”ta” på sorgen, kärleken och värmen de kände inför sin son. Och de nämnde aldrig någonsin ordet stigmatisering. De var öppna om hur de själva mådde och vad all kärlek de mött hade betytt. Något som fastnade lite extra hos mig var att de berättade att de hade olika ”rytm” i sin sorg. Om det är något jag kan hålla med om så är det just det. Att kunna bli hjälpt av sin partner när man håller på att gå under av sorg är något som är värt mer än livet själv – och då gör man givetvis samma sak för sin partner.
Man önskar genom intervjuerna i Skavlan att det äntligen händer något med hur man bemöter psykisk ohälsa, och konsekvenserna av det – men personligen hoppas jag att man skickar fram Ari Behns föräldrar för att föra talan – de kan få saker att hända. De berör och de gör det på ett sätt som slår an.
Vi har alltid varit öppna med vad som hände oss. Det var vi från första minuten. Susanne tog sitt liv, och det är lika ofattbart nu som det var 2006 när det hände. Nästan 1600 personer tog sitt liv 2018, av dessa var 492 kvinnor. Resten var män. I åldersspannet 15-29 år har siffrorna ökat konstant de senaste åren. Och för att vara ärlig, så är det ju en så ”onödig” död – eller hur? Man önskar att det kunde göras mer för att människor ska få slippa denna sten av sorg, som faktiskt kan förgöra dig.
När ni läser detta inlägg har jag precis tatuerat in hennes namnteckning på min vrist. Jag är så himla stolt över att vara hennes mamma, så att ha fått denna tatuering på plats känns bara som bomull i mitt hjärta.
Var rädd om din medmänniska.
Foton: Tony Berg, Ulrika Bäckström