Vill ni ser ren livglädje på bild? Här kommer en sådan…
Året var 2004. Susanne skulle ta studenten. Vi hade målat huset året innan, men inte hunnit med att måla taknocken. Men inför studenten ska ju allt se snyggt ut, så vi hyrde en lift för att göra det sista. Som kvinna går man igång på dessa högtider, och både hus, hem ska ju se ”flawless” ut. Min höjdrädsla är ju väl känd, så jag tror inte ens Terje frågade mig om jag skulle åka med upp. Till en början alltså… 🙂 Men så klev Susanne in, åkte upp en bra bit. Vilket väckte tävlingsinstinkten hos mig. Måste ju göra ett försök alltså… Susanne klev in igen, och ni ser segertecknet? Man kan säga att hon dängde mig med flera meter! 🙂 Hon ser i och för sig skiträdd ut, och det kittlade säkert i magen – men upp kom hon! Misstänker att Terje körde liften lite uppåt och neråt bara för att retas lite – tycker mig se det på det skräckslagna fejset hos Susanne 🙂
Ser ni Terjes blick och glädjefyllda ögon? Det var lätt att det blev så när man umgicks med Susanne. Hon drog fram den sidan i både mig och Terje. Är det nåt jag saknar så är det den där glädjen som vi hade med henne. Det sägs att efter sorgen kommer ett vemod, och jag tror det är dit vi kommit nu. Den där blöta, tunga, energisugande sorgen har försvunnit. Istället fylls man av ett visst vemod när man ser sådana här bilder. Över vad man går miste om.
Å andra sidan. Vi fick 21 alldeles fantastiska år med en tjej som bara sprudlade av livsglädje – så det räckte och blev över – för många. Jag kanske äntligen börjar komma dit att jag kan tänka på henne med glädje? Det är nåt som hänt med mitt sorgearbete, som känns positivt – och kanske jag behövde alla dessa år med den otroliga värken i hjärtat…
Man glömmer ju aldrig, man slutar ju aldrig att älska, saknaden kommer ju aldrig att gå över. Men en viss lättnad har ändå skett….