Jag tror inte på slumpen. Min livssyn är att det finns någon energi någonstans som ser till att jag lär mig saker när jag behöver det. Jag kanske inte alltid tycker om lärdomen jag får – men det brukar livet aldrig ta någon hänsyn till.
Det finns en bokstav som fått onda ögat av mig. Bokstaven S. Vet ni vad den står för? Synd, skam, skuld och saknad. Inga bra vibbar på det eller hur? Karin Alvtegen har faktiskt skrivit böcker på dessa teman, så nog är de välkända….
Jag har av olika anledningar inte kunnat känna stolthet över Susanne. Varför? På sättet hon försvann, mitt eget misslyckande som förälder, att inte ha några barnbarn att tycka om. Kan man känna stolthet över någon som inte längre finns kvar härnere? Och kan man uttrycka det utan att personen mitt emot dig skruvar på sig av olust? De som har kvar sitt barn på jorden. Man kan faktiskt inte det. Och jag berättar inte något om henne just av dessa anledningar. Dessa känslor har därför varit oerhört kluvna för mig. Tyngd av skam och skuld. Dock inte av den berömda offerkoftan som jag avskyr. Jag hanterar min sorg på mitt sätt, och jag gör det bra. Att man lyfter och helgonförklarar personer som inte finns kvar hos oss förstår jag, men har svårt för det. Vi är ju alla människor med fel och brister. När det gäller skam och skuld finns det förstås inget logiskt tänkande. Man reagerar med hjärtat, eller snarare med magen. Så måste det få vara.
Efter tio år av sorg kände jag också att jag också kunde sträcka på mig och andas ut lite, sorgen hade ju släppt sitt grepp – och jag kände en lättnad över att livet återgått till det normala. Luften jag andades kändes så lätt och skön. Men det är då den där gubben sitter däruppe och vevar med sitt trollspö. Behövde inte den där kaxiga tanten i Åmål få lite mer kunskap, och bli lite mer snäll – mot sig själv?
Strax före min semester träffar jag en person som jag inte kände sedan förut. Efter några minuters samtal tittar hon på mig och berättar att hon jobbat med Susanne – och du Maria – henne minns man! Samtalet fortsatte ett tag till, men jag kände att den första meningen gick rakt in i solarplexus. Jag blev oerhört glad att någon mindes henne efter så lång tid. Och började förstå hur hon satt avtryck på människor runt omkring sig. På ett sätt som inte jag förstått.
Det går några veckor till och så träffar jag en person som jag sprungit på otaliga gånger i Åmål. Vi har nickat till varandra på sättet som man gör när man känner varandra lite ytligt. Men alldeles nyligen tog denna person mig åt sidan, och berättade hur stort intryck Susanne gjort på henne. ”Hon tog sig in i mitt hjärta, och dit når inte många. Jag träffar oerhört många personer i mitt jobb, och inte alla tar sig dit in. Men Susanne var så speciell. Glöm aldrig det!” Behöver jag säga att vi stod med tårar i ögonen och att hon fick den varmaste kramen av mig?
Numera försöker jag ta in en betydelse till på bokstaven S. Stolthet. Jag har en lång väg att vandra innan jag vågar släppa ner muren, som genom åren blivit tjock. Riktigt tjock. Men jag ska försöka. Rätten att känna stolthet över mitt barn har även jag. Jag måste öva mig dagligen på att känna den känslan ända in i hjärteroten, för det är där den muren är som tjockast. Det gör ju ont att minnas. Och jag är inte så bra på att vara svag. (Ytterligare ett S…)
Men det finns ett otroligt vackert S…
….som i Susanne…
(Bilderna tagna av Ulrika Bäckström och Terje Olsen)