Är det svårt att ändra på den man är? Jag tror att man präglas mer än man tror av sina första år i livet. Vare sig uppväxten är bra eller dålig. Det man upplevt hänger med, och kan vara svårt att skala av, även om man vill. Det är som att reptilhjärnan går in och bestämmer vare sig man vill eller inte.
Min uppväxt var nog inte den normala. Jag upptäckte det när jag och Susanne hade ett litet gräl under tonårstiden. Hon blängde på mig och sade: ”Men hur var det när du var i min ålder då?!” (argumentet gällde vilken tid man skulle vara hemma på helgen 🙂 ) När jag berättade hur det var under samma tid för mig, så tappade hon hakan och tittade på mig och slog sedan ner blicken.
Under min tonårstid fanns till exempel bara en förälder, eftersom min pappa gick bort när jag var 14 år. Men jag visste ju heller inte om någon annan verklighet, så jag gick verkligen inte runt och tyckte synd om mig själv. Det var ju såhär mitt liv såg ut…
Kanske gjorde det att jag fick ett speciellt förhållande till mamma. Vi hade inte direkt mor- och dotterkänsla eftersom vi inte hade ett vanligt familjeliv. Snarare som två jämbördiga. En konsekvens av detta liv var i alla fall att jag tidigt lärde mig att klara mig själv. Jag flyttade till exempel hemifrån när jag var sexton år (kan vara vara sjutton, lite luddigt där.. 🙂 ) Så det här med att bli curlad – det gällde inte denna donna 🙂
En konsekvens som detta har fått är att jag har oerhört svårt för människor som ska ”ta hand om mig”, som behandlar mig som att jag behöver vägledning och att jag inte ”kan och förstår”. Jag får knottror över hela huden av sånt beteende. Jag är inte felfri på nåt sätt, men slår bakut med hela kroppen när jag känner dessa vibbar. Har man klarat sig själv sedan man var 14, och nu närmar sig 60 så har man kanske ”fattat grejen”? 🙂 🙂 🙂
Fast det var egentligen inte detta som inlägget skulle handla om. Det var mer om damen till vänster i bild. Min mamma. Världens snällaste person, som tänkte först på alla andras behov – sedan fyllde hon sina egna. Nu menar jag inte att jag själv tänker på alla andras välmående innan jag tänker på mig själv. Så är det verkligen inte – men jag märker att tendensen finns hos mig. Att det är viktigare att andra har det bra än att jag själv mår. Jag har trott att det berott på en dålig självkänsla, men jag är inte alldeles säker på att det är så. Utan att det man fått med modersmjölken, det man sett dagligen är något som blir ens normala beteende.
Så, all beundran till Carin på bilden, men jag tror att det är dags att jag väljer att vara i 2018, året då man fyller på sina egna batterier först – och sedan andras.. 🙂
Två brudar i sina bästa år – mamma i 50-års ålder och jag runt 20….:-) Kortet taget alldeles nyligen 🙂